Runeberts röst i det bortglömda valet går till...
Landstingsvalet är det bortglömda valet. Varken i lokaltidningen eller på Internet går det att finna särskilt många kandidater som presenterar sina prioriteringar och värderingar. Man ser toppnamnen och sedan inga fler. Jo, centerpartisten Gunilla Berglund, men sedan är det knapert med information. Alltså måste jag gå efter parti för att sedan kryssa för förstanamnet. Demokratiskt underskott utan dess like.
Jag skulle kunna rösta på Gunilla Berglund, men då får jag Owe Ahlinder på köpet och han är alldeles för fokuserad på landsbygdens särintressen och talar med avundsjuk röst om att de regionala klyftorna ökar. Då föredrar jag de nya centerpartisterna som fokuserar på landsbygdens möjligheter i stället för att vilja ta mer resurser från städerna för att ge till landsbygden.
På den andra centerlistan som Gunilla Berglund finns på får man Göran Engström på köpet och han kan jag absolut inte stödja. Förvisso är våra värderingar väldigt lika när det gäller decentralisering och regionfrågan mm. Men han är arrogant och älskar sin egen röst mer än viljan att uttrycka sig koncist. Dessutom är han motståndare till VIGAH och det räcker som argument.
Valet står då mellan Moderaterna och Folkpartiet och då får Folkpartiet ett försprång tack vare Bo Brännström som tydligast kritiserat landstingsledningen för bristande kostnadskontroll och dålig ekonomistyrning. Han har också kritiserat landstinget för att vara en stor byråkratisk koloss genom att jämföra landstinget med en satellit där politiker blickar ned på ett antal lampor som lyser, lampor som indikerar landstingsverksamhet. Tyvärr saknas konkreta förslag på hur byråkratin ska minskas.
Helst skulle jag vilja hitta någon som är kritisk till landstingsfinansierad kultur, men har inte lyckats finna någon. Jag vet att gammelmoderaterna var väldigt kritiska och ville skära ned ordentligt. Men de nya moderaterna är diffusa. Allianspartierna har dock varit tydliga med att de prioriterar nedskärningar i kulturstöd framför nedskärningar i sjukvården och det är bra i sig.
Jag har också umgåtts med tanken på att rösta på Miljöpartiet eftersom de har visat sig vara icke-arroganta då de besvarat våra frågor. Det som ligger dem i fatet är att de under mandatperioden har stött Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som fokuserar på centralisering och ohämmade kostnadsökningar. I majoritetsställning har de även prioriterat nedskärningar i vården framför nedskärningar i kulturen. Okey, att de inte vill ta bort kulturen helt, men nog måste de väl ändå inse att vid besparingar måste vården värderas högre än kulturen?
Miljöpartiet är dock som decentraliseringsparti garanten för att centraliseringarna inte blir ännu värre. Man kan då resonera som så att om risken för en rödgrön majoritet är stor, kan man riskminimera genom att lägga sin röst på Miljöpartiet som inte skiter i sina väljares frågor. Mitt kryss skulle då gå till Wojciech Nedzewicz som i verkligheten har bevisat att han kan skapa ekonomisk balans i bildningsstyrelsen i Avesta kommun. Han har heller inga principiella dogmer mot privatiseringar och ökad konkurrens inom vården. I vår landstingsenkät förklarade han till och med att det bästa sättet att effektivisera landstinget är att lägga ned det. Det skulle kunna räcka för mig, men tyvärr innebär nog hans landstingsmotstånd att han i stället är för den ännu större kolossen sjukvårdsregioner.
Jag kan ännu inte bestämma mig:
Valet står mellan Folkpartisten Bo Brännström och miljöpartisten Wojciech Nedzewicz.
Jag skulle kunna rösta på Gunilla Berglund, men då får jag Owe Ahlinder på köpet och han är alldeles för fokuserad på landsbygdens särintressen och talar med avundsjuk röst om att de regionala klyftorna ökar. Då föredrar jag de nya centerpartisterna som fokuserar på landsbygdens möjligheter i stället för att vilja ta mer resurser från städerna för att ge till landsbygden.
På den andra centerlistan som Gunilla Berglund finns på får man Göran Engström på köpet och han kan jag absolut inte stödja. Förvisso är våra värderingar väldigt lika när det gäller decentralisering och regionfrågan mm. Men han är arrogant och älskar sin egen röst mer än viljan att uttrycka sig koncist. Dessutom är han motståndare till VIGAH och det räcker som argument.
Valet står då mellan Moderaterna och Folkpartiet och då får Folkpartiet ett försprång tack vare Bo Brännström som tydligast kritiserat landstingsledningen för bristande kostnadskontroll och dålig ekonomistyrning. Han har också kritiserat landstinget för att vara en stor byråkratisk koloss genom att jämföra landstinget med en satellit där politiker blickar ned på ett antal lampor som lyser, lampor som indikerar landstingsverksamhet. Tyvärr saknas konkreta förslag på hur byråkratin ska minskas.
Helst skulle jag vilja hitta någon som är kritisk till landstingsfinansierad kultur, men har inte lyckats finna någon. Jag vet att gammelmoderaterna var väldigt kritiska och ville skära ned ordentligt. Men de nya moderaterna är diffusa. Allianspartierna har dock varit tydliga med att de prioriterar nedskärningar i kulturstöd framför nedskärningar i sjukvården och det är bra i sig.
Jag har också umgåtts med tanken på att rösta på Miljöpartiet eftersom de har visat sig vara icke-arroganta då de besvarat våra frågor. Det som ligger dem i fatet är att de under mandatperioden har stött Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som fokuserar på centralisering och ohämmade kostnadsökningar. I majoritetsställning har de även prioriterat nedskärningar i vården framför nedskärningar i kulturen. Okey, att de inte vill ta bort kulturen helt, men nog måste de väl ändå inse att vid besparingar måste vården värderas högre än kulturen?
Miljöpartiet är dock som decentraliseringsparti garanten för att centraliseringarna inte blir ännu värre. Man kan då resonera som så att om risken för en rödgrön majoritet är stor, kan man riskminimera genom att lägga sin röst på Miljöpartiet som inte skiter i sina väljares frågor. Mitt kryss skulle då gå till Wojciech Nedzewicz som i verkligheten har bevisat att han kan skapa ekonomisk balans i bildningsstyrelsen i Avesta kommun. Han har heller inga principiella dogmer mot privatiseringar och ökad konkurrens inom vården. I vår landstingsenkät förklarade han till och med att det bästa sättet att effektivisera landstinget är att lägga ned det. Det skulle kunna räcka för mig, men tyvärr innebär nog hans landstingsmotstånd att han i stället är för den ännu större kolossen sjukvårdsregioner.
Jag kan ännu inte bestämma mig:
Valet står mellan Folkpartisten Bo Brännström och miljöpartisten Wojciech Nedzewicz.
Landstingens kulturkostnader skulle kunna finansiera 1 800 fler sjuksköterskor
Landstingen satsade 3,8 miljarder kronor på kultur och regional utveckling år 2008. När landstingsfinansierad kultur debatteras får man ofta höra att det inte handlar om så mycket pengar, men sammanlagt blir det som ni ser en hel del. Ett annat vanligt argument för att det inte är så farligt med kultursatsningar är att det utgör en så liten andel av den totala landstingsbudgeten. Mitt svar brukar då vara: Ja, och de underskott som exempelvis Dalarnas landsting har utgör ju inte en så stor andel av de totala utgifterna, alltså behöver vi inte göra något åt det.
För att tydligt demonstrera hur mycket pengar det här handlar om har statsvetaren Sven Dahl och Thomas Idergard räknat ut vad pengarna motsvarar i sjukvård. Under 2008 satsades cirka 2,5 miljarder kronor (netto) av landstingens pengar på kulturverksamheter. Den summan motsvarar på ett ungefär all specialistvård i Kalmar läns landsting. Under samma tidsperiod utgjorde nettokostnaderna för satsningar på regional utveckling cirka 1,3 miljarder kronor. Det motsvarar på ett ungefär årskostnaderna för primärvården i Jönköpings läns landsting.
Politiker låtsas oftast tro att pengar inte alltid har en alternativkostnad. En krona som landstinget satsar på kultur kan inte samtidigt satsas på vården. En krona kan ju bara användas en gång. När vänstermajoriteten i Dalarna vill minska underskottet i landstingets finanser, då är det sjukvården som får stryka på foten, inte kulturen. Med andra ord värderar de kulturen högre än sjukvården. Kulturen helar säger man, jo det kan nog stämma rent andligt, men det helar knappast ett benbrott. Det blir väldigt tydligt att politiker inte gör sådana här prioriteringsbedömningar när man läser de svar som inkommit på vår landstingsenkät om landstingens satsningar på kultur och folkhögskolor.
När vi väljare ska gå till valurnan borde vi fundera över vilka prioriteringar vi vill göra. Vill vi satsa miljoner på kultur, eller vill vi hellre satsa dessa miljoner på fler sjuksköterskor, eller kanske prioritera högre löner inom sjukvården? Den miljon som går till kulturprojekt och folkhögskolor ska ställas mot alternativet att satsa den nämnda miljonen på sjukvården. Vore det inte bättre att minska vårdköerna än att satsa flera 100 000 kronor på folkhögskolor?
När politiker på riksnivå ständigt utlovar mer pengar till landstingen för att förbättra vården och omsorgen ska man komma ihåg att 13 av 20 landsting har ökat kostnaderna för kultur och regional utveckling per invånare mer än inflationen har stigit från 2004 till 2008. Dalarna är ett av de landsting som till och med har ökat sina kostnader för kultur och regional utveckling mer än vad de har ökat kostnaderna för primär- och specialistvård. Är det en rimlig prioritering? Och trots att man gjort dessa prioriteringar har man inte brytt sig om att tydligt följa upp satsningarna för att se om de har haft någon form av positiv effekt.
Ännu allvarligare är att Västmanlands landsting satsar mycket mindre på kultur än andra landsting trots att de erbjuder likvärdiga verksamheter som andra landsting. Många landsting satsar mer än 25-50 % mer på kulturverksamheter än Västmanlands landsting. Om dessa landsting skulle dra ned sina kultursatsningar till Västmanlands landstings nivå skulle de frigöra 770 miljoner kronor per år. Den summan motsvarar kostnaden för 1 800 sjuksköterskor. Då har Landstingen via SKL haft mage att i avtalsrörelsen påstå att de inte har råd med att höja lönerna för sjuksköterskor och undersköterskor. Och varför väljer inte vänsterledda landsting att frigöra dessa pengar till vården och omsorgen när vänsterpolitiker på riksnivå kräver mer pengar från staten till landstingen för att förbättra just vård och omsorg?
De här konstiga prioriteringarna och bristande kontrollen på vart pengarna tar vägen har också uppvisats i kommunala verksamheter.
/Fredrik Runebert
För att tydligt demonstrera hur mycket pengar det här handlar om har statsvetaren Sven Dahl och Thomas Idergard räknat ut vad pengarna motsvarar i sjukvård. Under 2008 satsades cirka 2,5 miljarder kronor (netto) av landstingens pengar på kulturverksamheter. Den summan motsvarar på ett ungefär all specialistvård i Kalmar läns landsting. Under samma tidsperiod utgjorde nettokostnaderna för satsningar på regional utveckling cirka 1,3 miljarder kronor. Det motsvarar på ett ungefär årskostnaderna för primärvården i Jönköpings läns landsting.
Politiker låtsas oftast tro att pengar inte alltid har en alternativkostnad. En krona som landstinget satsar på kultur kan inte samtidigt satsas på vården. En krona kan ju bara användas en gång. När vänstermajoriteten i Dalarna vill minska underskottet i landstingets finanser, då är det sjukvården som får stryka på foten, inte kulturen. Med andra ord värderar de kulturen högre än sjukvården. Kulturen helar säger man, jo det kan nog stämma rent andligt, men det helar knappast ett benbrott. Det blir väldigt tydligt att politiker inte gör sådana här prioriteringsbedömningar när man läser de svar som inkommit på vår landstingsenkät om landstingens satsningar på kultur och folkhögskolor.
När vi väljare ska gå till valurnan borde vi fundera över vilka prioriteringar vi vill göra. Vill vi satsa miljoner på kultur, eller vill vi hellre satsa dessa miljoner på fler sjuksköterskor, eller kanske prioritera högre löner inom sjukvården? Den miljon som går till kulturprojekt och folkhögskolor ska ställas mot alternativet att satsa den nämnda miljonen på sjukvården. Vore det inte bättre att minska vårdköerna än att satsa flera 100 000 kronor på folkhögskolor?
När politiker på riksnivå ständigt utlovar mer pengar till landstingen för att förbättra vården och omsorgen ska man komma ihåg att 13 av 20 landsting har ökat kostnaderna för kultur och regional utveckling per invånare mer än inflationen har stigit från 2004 till 2008. Dalarna är ett av de landsting som till och med har ökat sina kostnader för kultur och regional utveckling mer än vad de har ökat kostnaderna för primär- och specialistvård. Är det en rimlig prioritering? Och trots att man gjort dessa prioriteringar har man inte brytt sig om att tydligt följa upp satsningarna för att se om de har haft någon form av positiv effekt.
Ännu allvarligare är att Västmanlands landsting satsar mycket mindre på kultur än andra landsting trots att de erbjuder likvärdiga verksamheter som andra landsting. Många landsting satsar mer än 25-50 % mer på kulturverksamheter än Västmanlands landsting. Om dessa landsting skulle dra ned sina kultursatsningar till Västmanlands landstings nivå skulle de frigöra 770 miljoner kronor per år. Den summan motsvarar kostnaden för 1 800 sjuksköterskor. Då har Landstingen via SKL haft mage att i avtalsrörelsen påstå att de inte har råd med att höja lönerna för sjuksköterskor och undersköterskor. Och varför väljer inte vänsterledda landsting att frigöra dessa pengar till vården och omsorgen när vänsterpolitiker på riksnivå kräver mer pengar från staten till landstingen för att förbättra just vård och omsorg?
De här konstiga prioriteringarna och bristande kontrollen på vart pengarna tar vägen har också uppvisats i kommunala verksamheter.
/Fredrik Runebert
