brukskapitalisterna

v. 25. Under veckan har alla kandidater som dalaborna kan rösta på fått vår riksdagsenkät. Samma tendens som tidigare upprepas. De första dagarna händer mycket, sedan minskar aktiviteten. Gudrun Schyman från Feministiskt Initiativ meddelade att hon inte kommer att besvara enkäten. Hon är den enda av de som inte besvarat våra enkäter som visat god ton och meddelat oss att hon inte har för avsikt att besvara den. Däremot har vi fått svar från Tiarafeministen som har lokal kännedom om Avesta.

Piratpartisterna har varit bäst på att besvara våra frågor, från det partiet har Carl Johan Rehbinder, Bengt Johnsson och Jan-Olof Flink svarat. Bengt Johnsson har till och med publicerat sina svar på sin blogg och fått en liten diskussion kring våra frågor i kommentarsfältet. Han skriver i sitt inlägg att han tycker att våra frågor var riktigt bra.

Vänsterpartisten Birgitta Berg har också bemödat sig att svara på våra frågor. Likaså förstanamnet på SPI-listan. Återigen måste Brukskapitalisterna fråga sig: Varför är det så svårt för de borgerliga partierna att besvara våra frågor? Vad har ni att dölja? Eller ser ni ner på gräsrötterna, precis som Socialdemokraterna?

Allt har en alternativkostnad

Är landstingsfinansierad kultur viktigare än 300 höftleds- och knäoperationer? Kurt Liljegren förklarar pedagogiskt i Avesta Tidning den 23 juni för väljarna att det alltid finns alternativkostnader, oavsett hur stor eller liten utgiften i sig är i förhållande till de totala utgifterna. Han förklarar även att kultur kan frodas utan skattepengar såsom Horndalsrevyn. Om politiker måste leka jultomtar och finansiera vissa gruppers kulturkonsumtion kan de väl börja med att låta bli att ta ut hyra från kulturföreningarna när de uppträder. Vilket Avesta kommun gjorde under Horndalsrevyn.

Socialdemokraterna upprepar sina lögner

På samma insändarsida har den socialdemokratiska riksdagsledamoten Kurt Kvarnström besvarat en insändare av centerpartisten Jerry Harrysson som i en tidigare insändare förklarat hur sysselsättningen har ökat under mandatperioden trots att vi har genomgått en finanskris och är mitt inne i en lågkonjunktur. Kurt Kvarnström ignorerar detta och talar i stället om arbetslösheten. Han bryr sig inte om utanförskapet, utan det viktigaste är arbetslösheten per se. Så i Kvarnströms värld är det bättre att arbetslösheten sjunker samtidigt som sjukskrivningarna ökar i ett land som är bland de friskaste i världen, än att arbetslösheten är något högre samtidigt som sjukskrivningarna sjunker. Detta är traditionell socialdemokratisk politik. Göm undan alla arbetslösa i olika arbetsmarknadsåtgärder och i ökade sjukskrivningar, då är allt bra.

Han upprepar också påståendet att Alliansregeringen har sänkt skatterna för höginkomsttagare. Grattis metallarbetaren och sjuksköterskan, ni är nämligen höginkomsttagare i Socialdemokraternas värld. Dessutom visar fakta att Kvarnström medvetet ljuger. Det är nämligen så att den som har en årsinkomst på 100 000 kronor har fått en skattesänkning på 7,7 procent. Den som har en årsinkomst på 400 000 kronor har fått en skattesänkning på 4,5 procent. Schack matt Kvarnström.

Alliansregeringen med finansminister Anders Borg i spetsen har lyckats med något stort i svensk politisk historia. Samtidigt som skatterna har sänkts med cirka 100 miljarder kronor främst på arbete är statens finanser i mycket god ordning. (Kommer ni ihåg hur hemskt det var med Bo Lundgrens löfte om att sänka skatterna med 160 miljarder, det skulle ju rasera hela den offentliga sektorn och äventyra statsfinanserna?).

Regeringen har alltså kombinerat ett större svängrum och en större frihet för medborgaren med stabila statsfinanser. Sverige är ett av få länder som lever upp till stabilitetspakten, dvs. de krav som ställs för att få införa euron. Länder som Frankrike, Tyskland, Italien, Grekland och Storbritannien har för stora budgetunderskott och statsskulder för att leva upp till kraven. Men Sverige gör det, alltså det land som inte är medlem i EMU. (Givetvis har Göran Persson lite ära att hämta i det faktum att Sverige har goda statsfinanser, inte att förglömma.)

Detta har alltså skett samtidigt som den borgerliga regeringen har varit tvungna att hantera konsekvenserna av finanskrisen och lågkonjunkturen. Alliansen har lyckats med det som Bildtregeringen misslyckades med. Till saken hör också att sysselsättningen sjönk mycket mer under 1990-talskrisen än vad det har gjort nu. 600 000 personer förlorade sin sysselsättning under 1990-talskrisen, i den här krisen stannar förlusten på cirka 120 000. Arbetslösheten steg med 350 000 under 90-talskrisen, i den här krisen har det vid årsskiftet stannat på 150 000. Detta har skett samtidigt som arbetskraften har ökat under den aktuella krisen, till skillnad från utvecklingen under 90-talskrisen. Det är värt stort beröm!

När det gäller arbetslösheten är den högre i dag än valåret 2006. Men något annat hade ju varit en extraordinär sensation efter en finanskris och under en pågående lågkonjunktur. Viktigt att notera är dock att sysselsättningen är högre i dag än 2006. Det betyder att vi i mindre grad gömmer undan folk i sjukförsäkringen och diverse arbetsmarknadsåtgärder. Fler personer är i arbete och söker efter jobb. Färre personer är sjukskrivna och göms undan i statistiken.

Arbetsmarknaden är ett skämt

Ordförande i LO-distriktet Ulrika Belin som vi skrev om i en Söndagskrönikan nr. 1 har fått svar på tal från CUF:arna Christian Ekdahl och Emma Enevoldsen. Där förklaras varför CUF:arna klär sig i gröna lösnäsor. Tidigare hade vi svårt att förstå poängen med det, men anledningen är enkel: Arbetsmarknaden är ett skämt. Vi håller med, men kanske är det lite väl långsökt för att det ska gå hem.

På Ulrika Belins försök att beskriva CUF som försvarare av dåliga arbetsgivare såsom Mc Donalds svarar insändarskribenterna att de aldrig kommer att försvara avtalsbrott. Därmed har vi alltså två debattörer som är konsekventa. Avtalsbrott är fel oavsett vilken part som gör det. Inom fackförbundsvärlden är det bara arbetsgivare som kan begå avtalsbrott. När facket begår avtalsbrott kallas det i stället för sympatistrejker. En ren eufemism, inget annat.

Insändarskribenterna ger också två konkreta exempel på hur arbetsrätten skapar negativa effekter. Det första exemplet handlar om en anställd som har lång anställningstid men som är trött på sitt jobb. Hon klamrar sig fast vid sitt jobb av rädsla för att få en sämre utgångspunkt i turordningen. Det andra exemplet handlar om en ungdom som brinner för sitt yrke men som inte får möjlighet att få in en fot på arbetsmarknaden eftersom hon saknar arbetsmarknadserfarenhet. Det här är ett pedagogiskt sätt att förklara betydelsen av social rörlighet och en dynamisk marknadsekonomi.

Fredrik Runebert
Per Wallman